6 dec. 2015

Chronicles 3 och flygplatsreklam

Likt resten av Nikes Skateboarding-avdelning så lämnar denna filmen mig kluven om dess existens.

Å ena sidan så skönjer cynikern i mig cynikerna bakom filmen. Trots skönt sladdriga landningar med ett leende på läpparna, feel good-musik och bro-footy så väcker det jag ser aldrig någon riktig entusiasm. Den goda vibben är som bortspolad av min äcklande misstanke om att filmen är ett resultat av en marknadsundersökning och att jag bara är en lättlurad bullet point i en lista över kundgrupper. Motsägelsefullt nog så känner jag samtidigt också att filmen inte riktigt är gjord för någon. Eller, jag inser ju att den är gjord för någon, men precis som med Propeller, så kan jag omöjligt pinpointa vem som hade kunnat bli riktigt rörd av Chronicles 3. Filmen lider av samma syndrom som flygplatsreklam målgruppen verkar vara en så sinnessjukt bred skara människor att det omöjligt går att adressera allas intresse. Samtidigt så hyser företaget bakom ett gigantiskt marknadsvärde, vars image man inte gärna riskerar i onödan. Och det är ju ingen överraskning egentligen – som bekant så råder djungelns lag i det kapitalistiska samhället och man kommer inte dit Nike är utan att kliva över sin beskärda del skändade lik. Brand identityn värdas så otroligt mycket mer än att väcka stoke hos några arbetslösa, weedstrumpebärande skatare som dessutom säkert piratat filmen till att börja med.

Under dryga halvtimmen så kommuniceras ett kirurgiskt sterilt budskap. Låtarna som ackompanjerar åkningen rinner av ens medvetande som om man hade haft teflonmössa på huvudet. Det hade lika gärna kunnat vara samma treminuters lagomrock som spelats på repeat genom hela filmen, bortsett från avstickaren (snodd från Gina Tricots butiksplaylist) som Trevor Colden åker till. Trots att filmen försöker förmedla någon slags crew-känsla, så återspeglas åkarna på ett orimligt ytligt sätt. Detta trots att det är ett anhang gubbar med en samlad mängd excentricitet nog för två och en halv befolkning. På sin höjd så får man se åkarna kontextslöst tramsa och dansa med sina kollegor som om det vore ett mellanspel på Ellen DeGeneres Show. Just avsaknaden av kontext är något som går som en röd tråd genom filmen. Handlingar inom kontext betyder att man tar ställning till något, vilket försvårar leveransen av specifikt reklambudskap. Här finns inget mål att väcka eftertanke eller att kritisera/kommentera någonting som helst. Trevor Coldens ender välsignar en knasläbbig hubba med lite mörka hjulspår (som bsnbs på hubbas brukar göra) och väcker därmed vreden hos en statist i en Nike-tisha. Då vandalism troligtvis rimmar illa med Nike Corporations Corporate Social Responsibility, så skohornas det in ett klipp där Trevor och Lance snällt målar över skatemärkena med betongkantens ursprungliga mentalsjukhusgula färg, som de goda medborgare dem är. Skateboarding är inte ett brott, minns ni?

Å andra sidan så innehåller filmen ett klipp på när Lance Mountain flippar ett picknickbord.