1 okt. 2015

Varför gör folk saker?

Jag börjar nå en brytpunkt. Har närmat mig den ett tag nu. Brytpunkten i fråga berör min uppmärksamhet – hur mycket uppmärksamhet har jag? Hur fördelar jag den under min dag, eller ens under ett godtyckligt ögonblick i den kontinuerliga ström av ögonblick som en dag utgör?

Hur närmar man sig en brytpunkt? Denna gången nådde den mig genom en magkänsla, och som så ofta med känningar i magen så utspelades dem sittandes på toaletten. Detta, i sin tur, som så ofta, med blicken fäst på den lilla skärmen jag höll i handen —min uppmärksamhet så pass uppslukad att tiden och rummet omkring mig närmast kunde liknas det som låg och flöt under mig. Tro fan det skulle vara så, jag hade ju noga kurerat vartenda en av personerna vars verk nu gestaltades framför mig i ett oändligt flöde av frimärkesstora bilder. 

In kommer den förut nämnda magkänslan. Smygande men omöjlig att missa, river sönder den vackra kuliss som mina tjugo minuter pressandes morgonbajs annars utgör. Magkänslan, tom och stressande, kom ifrån en väsensburen konflikt mellan eterstoffet förmedlat via skärmen i min hand och den fysiska världen runt omkring mig. Bildflödet framför mig, som på egen hand mångdubblat tiden för otaliga tidigare toalettbesök fick mig stressad över att råka missa bussen, komma för sent till jobbet. Ändå scrollade jag lite till, trollbunden, med ett själskonto som är lika nollat som före jag började scrolla. Hur många minnesvärda ögonblick har uppstått under alla dessa timmar man suttit och fullkomligt slukat gigabyta med data? Jag börjar räkna på fingrarna…

I somras åkte gänget Bakad iväg på en veckas roadtrip genom Skåne, fyllt till bredden med rull med bräda, söl med öl och ält med tält – och med döda telefoner, vars batterier inte uppfostrats till att överleva flera dagar utan långvarig tillgång elektricitet. Dokumentationen fick istället skötas av kamrat van Baalen och hans trogna, analoga Canonet. Som sig bör. Resultatet av detta steg till ytan idag, drygt två månader senare och endast en dryg handfull med bilder, men jösses vad det träffade rätt.








Samtidigt som jag skriver dessa avslutande raderna så känner jag hur jag ständigt balanserar på en knivsegg för att inte ramla rätt ner i “det var bättre förr”-träsket, alternativt ramla ner i hipsterravinen med LP-skivor, 3310:or och annan långsam media skramlandes på botten. Men vad ska jag annars dra för slutsats? Tid är inte alltid pengar, men det är alltid av ett värde, och det är detta värdet som av sig självt ingjuts i ett verk som krävt det. 

Och nu är brytpunkten nådd.